Som jag skrev om i
söndags så tror jag att jag känner mig tryggare än jag någonsin gjort och därför både kaxigare och ödmjukare som människa.
Jag tror att man mognat som människa i denna ålder och den här perioden när barnen är större och kanske tom flyttat hemifrån gör en mer reflekterande över tidens gång och ens egna styrkor och svagheter.
Problem?
Det jag "hört" om klimakteriet innan jag själv hamnade här var en vag känsla av att det var svinjobbigt och besvärligt. Något om "hysteriska" kvinnor finns i bakhuvudet.... Tydligen skrev redan Freud om dessa hysteriska kvinnor...
Visst en del kroppsliga besvär är väl inte superkul men den här fasen innebär också en hel del som är rätt "nice".... Som att man är mer säker på sig själv - om inte det vänt sig in i bitterhet förstås. Där vill jag inte hamna!
Om man googlar på klimakteriet finns en hel del elände att läsa om - låg sexlust, irritabilitet mm
Positivt!
Men jag vill försöka fundera på och reflektera över vad som är positivt i denna period av livet.
Finns ganska mycket positivt som jag redan nämnt. Trygghet i sig själv. Säkerhet men även ödmjukhet. Förhoppningsvis inte så mycket bitterhet. För många av oss uppvuxna starka självständiga barn. För de lyckliga av oss en kärleksfull relation där samtalet kan fortsätta reflekterande utan avbrott.
Detta finns också beskrivet i en
långtidsstudie av kvinnor från Göteborgs universitet som påbörjades redan 1968, och kunde visa att kvinnor mådde bättre i det decennium som klimakteriet infaller i än tioårsperioderna före respektive efter.
Roligare att se glaset halvfullt än halvtomt :-)
