Kaxig och ödmjuk - samtidigt

Kris?

Många pratar om 50-årskris men jag känner inte riktigt av det som en kris. En del andra pratar om att Klimakteriet också innebär en kris för det blir övertydligt att man inte längre kan bli mamma. Känner inte riktigt av det heller.

Jag känner dock av att jag blivit både kaxigare och mer ödmjuk - samtidigt! Kaxig kanske är fel ordval, tryggare i mig själv kanske är bättre. Jag vet vad jag tycker och inte tycker. Jag ids inte ta någon skit från andra och protesterar om jag blir "trampad på". Tror mig ha en mer naturlig pondus....

Dock har jag samtidigt blivit mer ödmjuk inför att de flesta människor gör sitt bästa och att vi alla har olika ingångsvärden i ett samtal. Med det menar jag att de allra flesta gör och säger saker utan någon illvilja bakom. Även om det med min erfarenhet och mina värderingar låter illa. Jag har med åldern och erfarenheten blivit väsentligt bättre på att förstå detta och att bli mer ödmjuk inför att jag har inte alla svaren - även om jag fortfarande kan låta lika tvärsäker :-)

Som ett resultat av kaxighet och ödmjukhet har jag fått mycket kort tålamod för orättvisor. Med alla orättvisor jag mött under min ungdom blir jag oerhört upprörd över orättvisor som andra får utstå. Jag är medveten om att jag idag har en prviligierad situation och vill därför använda den röst jag har. Jag har svårt för svepande uttalande om olika grupper och ser med oro på att tonläget mot andra människor och andra grupper blir mer och mer ilsken och hatisk.

I år har jag som mål att visa min ödmjuka och mjuka sida mer och visa min närmiljö på tolerans och förståelse. 
Allt börjar med en själv!

Grått, grått, och lite vitt.....